justabitofme

När något olyckligt kommer in i ens liv. Det kan vara vad som helst. Stora bekymmer eller små bekymmer.
Så som sorg, krossat hjärta, upprivna sår eller bara allmänt nere. Eller att inget blir rätt. Allt och alla går emot en. Ingen förstår en. Ingen hör en även fast man skriker det högsta man kan. Då behöver man inte klistra på ett leende, pudra på ett glatt ansikte och möta världen med ens falska fasad. Det är okej att bara vilja stanna. Det är okej att inte alltid vara andra till lags utan mer tänka på sig. Det är verkligen okej att tänka på sig själv. Det är okej att inte vilja dra upp rullgardinen på morgonen. Att låta mörket vara ens famn just för den dagen eller kanske längre. Att få göra sig så liten som möjligt. Att krypa ihop till en liten boll, längst upp i hörnet i sängen och bara sova bort allt. Att tillåta sig själv att gråta. Att låta de salta tårarna rinna längs kinderna. Att inte alltid vara bäst, smartast, snyggast, roligast eller alltid hålla humöret uppe. Det kan vara rätt skönt att släppa på sina strikta linjer ibland, bara för en stund, det behöver inte vara för länge. Men det kan vara nyttigt för både hjärna, kropp och ens själ. Jag tror många är rädda för att gå över till andra sidan - den känsliga sidan, rädda för att tillåta, att erkänna och att bara få sjunka ihop. Ensam är stark som man brukar säga. Och det tror jag verkligen. Man klarar mer än vad man tror när man väl kommer dit då man måste vara stark. När man kommer till sitt vägskäl. Det sista stoppet. Till sin återvändsgränd. Där vänder vi och blir starkare än någonsin! Det är så människan är. En survivor. En som tar tag i sina handlingar. Sina små eller stora problem. Och löser dem snabbare än en treo löser sig i vatten. Vissa gör det snabbare än andra. Men på ett eller annat sätt möts vi alla långt bort ifrån den där återvändsgränden. Tillsammans är vi faktiskt också starka. 
Men även fast man klarar allt likt superman så är det absolut viktigaste i ens liv - all sorts kärlek.